Till min sambo: Du behöver inte läsa det. Jag vet inte om du mår bra av att läsa ett yttligare sånt här inlägg här. Du gör det på egen risk och vet hur jag fungerar. Det finns inget att oroa sig över. Jag är din.
Jag har filat på detta i flera dagar. Tankarna har gått om jag ska skriva det överhuvudtaget. Jag har funderat på vad jag ska skriva för att inte göra någon ledsen.
Alla dessa drömar, alla dessa känslor, alla dessa tankar.
Att prata om saker gör att det blir lättare att hantera. Men jag vet faktiskt inte om någon skulle förstå hur jag fungerar. Hur ska jag någonsin kunna sätta ord på något som man inte kan sätta ord på? Hur kan man sätta ord på en magkänsla och ett sug i magen som man inte vet vad det är?
Jag har velat fram och tillbaka om jag ska skriva något. Det är nog för många involverade i denna blogg så risken att folk tror jag är dum i huvudet är stor, men jag tar den risken. Jag vill bara bli av med magkänslan och rastlösheten i kroppen.
Hur ska jag någonsin kunna förklara mig om någon frågar? Jag har ingen anning och jag vet inte varför det blir så här var enda jävla gång.
Jo, egentligen vet jag varför, och jag vet att även om jag skriver en förklaring kommer det inte vara den sanna. Men jag ska försöka så gott jag kan. Det är för att jag är en person som lever på den bekräftelsen jag får av andra. Får jag inte den söker jag den tills jag får den. Jag har ett behov av att känna att jag är bra och känna åtrå. Jag har ett behov att vara eftertraktad och behövd.
Jag vet alltid vart jag slutar. Det är det jag började, innan detta. Det är tur han vet det. Tur att jag vet det.
Jag vet bara inte varför det alltid blir så här. Han förtjänar inte det. Hur kan jag vara så dum? Varför?
Är detta någonting jag väljer? Nej, det bara blir så. Jag har inte gjort något dumt, jag kommer aldrig att göra det. Jag behöver bara ha min tid att fundera ibland. Fundera på vad jag inte har, för att veta vad jag har.
Jag vet att jag borde längta hem, och det gör jag, halva tiden på sin höjd. Annars så gillar jag detta enkla livet, långt ifrån verkligheten. Jag gillar att leva utanför verkligheten utan en massa press och val att göra i livet. Det är lite, det som händer här stannar här". Med en nypa salt som alltid.
Jag har faktiskt lite ångest för att komma hem. Jag vet att när jag kommer hem för gott, så kommer det en massa val att göra. Tänk om jag inte vill göra de valen, eller att jag för första gången i mitt liv ångrar mina val. Hur ska jag kunna förklara detta? Hur ska jag förklara att jag kanske ångrar mig när det är jag som har drivit fram valen som ska göras?
Hur förklarar man att man är rädd för framtiden?
Detta var exakt inte vad inlägget skulle handla om.
Det skulle handla om min rastlöshet i kroppen, min känsla i magen och hur jag skulle vilja pausa mitt riktiga liv för att vara riktigt säker på vad jag vill. Allting går i raketfart nu så jag hinner inte med.
Kolla, nu böt jag ämne igen. Men allting hänger ihop. det ena är en effekt av det andra, och tvärtt om. Jag behöver reda ut mig själv lite, förstå och reda ut mina tankar, känslor och vad jag vill. SPeciellt vad jag inte vill.
När jag känner någonting så känner jag så mycket, jag känner det i hela kroppen, verenda litet hårstrå, verenda nackhår. Hela min värld blir uppslukad och kretsar runt detta. Denna känsla, tanke, dröm släpper jag inte en sekund av dagen. Den kretsar runt mig hela tiden. Hur mycket man än försöker skjuta bort det, så gör det sig påtagligt hel tiden.
Jag löser det här, som jag alltid gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar