Så här är det idag. Som vanligt kanske.
Men vad är vanligt då?
För mig är vanligt en dag på jobbet och allt vad det innebär. Vanligt för mig är en trötthet i kroppen som vägrar att släppa och den normala mossigheten i huvudet.
Mitt jobb handlar om att vara flexibel och kunna hantera ett kaosartad katastrofplats. För det känns som att man måste vara lugnet innan stormen, varje dag, för man vet inte när stormen kommer.
Man måste kunna omplanera hela sitt liv på en timma, och alltid vara beredd att göra det.
Man kan komma ena dagen och tro att man ska komma hem på kvällen, för att en timma innan man ska hem få reda på att man inte kan komma hem. Man måste ha ett flexibelt liv och en stabil vardag hemma.
Men det är också varför jag inte kan hålla mig ifrån det heller. Man vet alldrig hur dagen ser ut, man gör aldrig samma sak och man kan göra hur mycket man vill. Man utmanar sig fysikt och psykiskt mest hela dagarna. Och gemenskapen mellan oss, kan man inte hitta någon annan stans,
Några utav de bästa fest kvällarna, har varit med mina kollegor. Och man ska inte festa med kollegor, det blir alltid fel när man ses på måndagen. Men det spelar liksom ingen roll, det är undantaget som bekräfftar regeln. Några utav de jag litar på mest i livet, har jag hittat på jobbet.
Idag, skulle jag inte byta ut detta för några pengar alls.
I mitt liv måste jag vara flexibel och kunna kompromissa varje dag. Hela tiden slits man mellan viljor om vad som händer sen. Vart man liksom vill i livet. Tänk om det var som förr, när man visste vad man skulle göra. Jag vill göra mycket nu, gärna igår. Därför börjar jag på en väg, och sen byter riktning 100 gånger per dag. Jag är säker på vart jag vill, men inte hur jag kommer dit, därför man min väg vara lite vinglig ibland. Jag är alla fall nöjd att jag testat mycket olika vägar.
Jag tror att man inte ska tro på ödet för mycket, för det blir vad man gör det till. Men ibland är det nog menat att hända. Det som händer händer liksom.
Det är klart man kan påverka sitt liv och vart man hamnar, men endel saker kan man inte riktigt påverka. Endel saker bara händer, och man ska nog låta de hända också.
Jag är en människa som är jävligt lyckligöver att det inte finns någon tidsmaskin. Det skulle skada oss.
Om man åker tillbaka i tiden och ändrar vissa val, skulle man inte ha något att åka tillbaka till, eftersom där man var, har aldrig hänt.
Om man skulle se vad som väntar en, så tor jag att man till slut skulle bli rädd för att vakna på morgonen. Jag vill liksom inte veta vad som väntar mig. Hade jag vetat vad som väntade mig för ett halvår sen, hade jag nog aldrig vaknat igen, innan det hände. Nu, vet jag vad som hände och jag har fått omproiritera mitt liv. Och jag är så lyckligt över allt jag har. Allting blir så klart när man inte har något.
Jag är lycklig över det jag har, nu. Hade jag vetat vad som skulle hända, skulle jag aldrig vågat ta ett steg till. Jag hade blivit rädd för att leva.
Jag skulle skriva något viktigt tänkte jag, men jag tappade det lika fort som jag hittade det. Tur men mitt jobb att jag klär i grönt, det matchar min ögonfärg.
Snart.
//Bettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar