Ett bättre liv.

Ja just det, så är det nog.

jag satt och funderade på en sak nyss. Det där fenomenet med svärföräldrar och sådant.

Jag kan inte låta bli att börja koka inombord när jag tänker på det. Av någon konstig andledning så tänder det elden i mig. Jag får sådana känslor  mig och det bara bubblar i kroppen, käken spänner sig och det kryper i kroppen.

Det är ett lite känsligt ämne det där. Det är inte riktigt accpeterat att inte komma överens. Man måste ju träffas någon gång, man kan ju liksom inte rymma för alltid.

Jag ska inte säga att jag inte vet varför det tänder alla cylindrar på mig och varför jag får något elakt i blicken. Jag är liksom inte mer än människa, klart det finns en andledning, det finns det alltid.

Jag har förresten upptäckt en sak om mig, och det är att jag klarar av väldigt dåligt att låta saker vara. Jag är en DO:er, sådan som gör saker. Kanske därför jag har det yrket jag har också.

Jag klarar inte av att låtsas att det inte finns. För mig funkar inte "det som inte syns, finns inte". Det gör mig alldeles frustrerad och arg.

Sen, alla har gjort olika val i livet och därför är man olika. Men som människa strävar alla fall jag efter att bli bättre, lära mig av mina misstag.

Det kan vara därför det tänder alla mina cylindrar. Jag kan inte förstå hur man gör samma jävla misstag om och om igen, och blundar för det också. Jag blir så fruktansvärt ledsen över hur mycket det berör honom.

Svärföräldrar är svårt. Jag älskar min mamma och min pappa och deras respektive familj. Jag känner mig liksom varm i kroppen och jävligt välkommen där. Man blir väl omhändertagen och omsvärmad av all närhet.

Men på andra sidan känner jag mig inte välkommen, jag känner bara den falska miljön och hur fake allting är. Den perfekta familjen som inte är det någonstans. Förlåt, men jag har bränt mina cylindrar nu.

När jag är där blir jag illamående och vill bara där ifrån så jag kan börja andas igen, paniken i kroppen. Men vad gör man inte för kärleken?

Det handlar liksom inite bara om en gång, det har byggt upp, länge. Ilskan, frustrationen. Det är flera händelser som skapat detta, men ser man inte så finns det inte, men jag vet att det finns. Jag glömmer det inte så lätt, och låtsas att det inte hänt.

Hur gör man liksom? Någongång kommer det ju att skapa problem, eller? Grejen är att de har liksom inte fattat någonting av det. Jag blir så jävla ledsen, och tar ut det på honom. Förlåt.

Shit, jag lovade mig själv att jag skulle ransaka mig själv när jag skrev det här och hålla tillbaka, och jag har verkligen försökt, det hade kunna varit mycket värre. Jag har ändå inte skrivit av mig all frustration än, lite kanske, skrapat på ytan.

Det finns så många situationer som de svikit mitt förtroende på omvärlden. De har förstört min tro på ett bättre liv så många gånger att jag insett att välden blir inte bättre.

Jag har alltid trott att man alltid vill ha det bättre och lär sig av sina misstag till slut, men har fått insett att det inte fungerar så. Alla vill inte ha det bättre och lär sig inte av sina misstag. Alla har chansen att ändra på sig, men alla vill inte, tydligen.

Jag har alla fall lärt mig hur jag inte vill ha det. Jag har insett hur illa det kan bli, och att det bara kan bli bättre. Jag vet vart  jag vill och hur jag vill ha det. Jag kan bar agöra det bättre, med den utgångspunkten.

Tack, för att du orkar med min ärlighet och att jag kan säga vad jag vill till dig, även fast det kan bli ett personligt angrepp mot din familj ibland. Jag är inet mer än människa och kan inte blunda och glömma saker. Tack.

//Bettan