Mitt liv...

Lördag.

Jag upptäckte igår, att skolan inte börjar om en eller två veckor. Jag har faktiskt ingen aning om när skolan börjar. Jga upptäckte att jag slutade jobba i går, och att jag måste ta tag i mitt liv nu. Nu finns det ingen fast väg att luta sig imot. Det finns inget förutbetsämmt vart mitt liv tar vägen. Jag har ett år på mig att göra något av mitt liv. Jag vart rädd när jag kom på det, jag vart rädd för framtiden.

En trevlig sak, mer eller mindre, är att på måndag/tisdag ska jag till sjukhuset och operera min hals. Sista utvägen sa läkaren, efter fem månader i morgon. Fem månader av mitt liv har jag fått slösat bort på att vara sjuk och inte orka, för att läkarna inte vet. Äntligen tar de till drastiska lösningar som för hoppningsvis fungerar. Men det finns inga garantier att just det här kommer lösa det. Men jag håller tummarna, hårt.

Rekomenderad läsning: Girl whit a one-track mind - här

Han ligger i min säng nu, med ögon längtandes efter mig. Man ser i ögonen att han älskar att vara där, med mig, i min säng. Den bortskämda lilla jäveln, han borde inte få ligga i min säng. Men det känns bra på nått sätt, han njuter, av att få komma till en fristad. Han uppskattar mig. Även om det bara är en hund, men djur är ärliga.

Jag borde inte vara okej med det. Jag borde hoppa och skrika, och slås hårt. Men jag är nöjd med hur det har blivit. Jag är helt tillfredsställd med minn liv idag. Det fattas ingenting. Okej, jag kunde ha vart inte sjuk, men det stör mig inte mer än att jag inte hindras av det. Jag har vänner som jag älskar, jag får prata om jag vill och om vad jag vill, Jag har en underbar familj som förstår mig och kan läsa mig utan att jag behöver säga något, jag har en skog utanför huset som kan lugna mig så snabbt, och jag får sex. Vad mer kan man önska? Pengar, jo visst, jag har det med. Ett liv? Jag har det med. Inga ovänner? Jag är inte ovän med någon, de är ovänner med mig. En pojkvän? Nej, jag får sex, och det är allt jag behöver just nu. Jag kan inte ha det bättre. Tack.

Och jag förstår inte varför folk kan säga till mig "Du ser ut att må mycket bättre än du skriver i bloggen". Nej, ni har fel. Jag mår som jag skriver i bloggen. Ni läser det bara med fel attityd och humör. Och ni läser inte mellan raderna, och inte med den lätt ironiska tonen jag skriver med. Ert misstag.

Och så tappade jag lusten att skriva, så jag antar att jag avslutar det lite kort.


//Bettan