Bajs...

Tisdag.

Ingen operation, men det är en på väg. Min kropp har tagit slut nu. Det är ett under att jag kan stå och gå, för det finns ingen ork över huvudtaget. Det finns ingen kraft att röra sig med. Det gör mig rädd, för jag är inte säker på att en operation ändrar det på det sättet.

Eller så kan det ju i och för sig vara att jag är mentalt trött på att inte kunna göra det jag vill. Kroppen orkar, men jag orkar inte. Jag är beredd på att ge upp nu. Det spelar ingen roll längre. Det kräver mindre kraft att vara sjuk, än att försöka bli frisk. Jag får också dålig respons från sjukvården också, fem månader era jävla fittor och ingen vet vad det är! Jag ger upp snart och skiter i det här, ärligt.

Jag är inte arg eller mår mer dåligt än man ska göra. Jag känner mig bara jävligt, jag vet inte. Alla spelar lika mycket roll, men jag spelar minst roll, kanske. Jag skulle kunna hantera det om jag visste vad det var. Men, ingen vet, allra minst jag.

Fick just en sån jävla lust att gå ut och dricka, och dansa. Bara känna ruset och adrenalinet pumpa. Känna ögonen i nacken och lusten i blickarna. Jag vill känna värmen och lusten i kroppen när man promenerar genom stan mot, jag kan portkoden. Jag vill känna intensiviteten i första kyssen och kropparna tryckas mot varandra. Jag vill bli frisk så jag orkar.

Första kyssen, händerna om midjan. Den djupa suckningen som säger "Äntligen är du här igen". Läpparna mot varandra, det varma pulserande i kroppen. Armarna om varandra, hårt. Och så kommer den mjuka viskningen "Äntligen, tack för att du är här". Armar som sakta letar sig upp under tröjan, varma läppar som sakta smeker nacken. Adrenalinet, viljan, känslan av oövervinnlighet. Jag älskar första kyssen.


//Bettan