Men värme. Jag ska inte klaga men man blir jävligt slö av den, och ont får man. Börjar faktiskt synas att solen tittat fram, mer fräknar alla fall. Och det är något som jag hatar med mig själv för övrigt, men det är sånt man lär sig leva med.
I går, vid mullekojan. Jag hade trevligt. Även fast jag fick släppa upp Dagge och Mats för korsberget, och ner skulle de också. Men det var faktiskt trevligt. Öppnade mig lite för Míriel och skvallrade lite om honom. Skönt att någon vet.
Sommar, varmt och lite kläder får mig bara att minnas, det som jag inte borde minnas. Han och han. Fuck, jag vill inte minnas.
Jag vill lära mig, jag vill förstå. Jag vill bara förstå och lyssna på när han berättar. Jag vill lära mig vad som just byggt honom. Jag vill ha förtroendet att få lyssna. Jag vill ha ärligheten och nakenheten. Jag vill ha närheten, mer än hud mot hud. Jag kräver inget förhållande, bara lite sex och långa nätter. Jag kräver öppenhet och ärlighet.
Frågan är, Är det värt att låta bli allting annat? Hur ska jag förhålla mig till det här, ska jag anse mig "of the market", eller ska jag bara ta det som en flört och leta nytt? För tänk om jag går misste om mannen i mitt liv, bara för att jag anser mig "of the market", eller tänk om jag går misste om mannen i mitt liv för att jag bara tog det som en flört?
Tänk om jag förstör allting för att jag undrar. Jag kan ju gärna inte fråga hur jag ska förhålla mig till allting. Jag ska finna mig i det som är, eller?
Men tänk om jag, som aldrig, äntligen har. Hur ska jag då finna mig i vad? Ja, vad är det egentligen jag ska finna mig i? Jag borde bara låta allting vara, och skita i det.
Men hur ska jag egentligen kunna skita i någonting som får mig att stiga ur sängen på morgonen? Hur ska jag kunna strunta i något som får mig att ta mig igenom dagarna, något som får mig att vilja? Hur ska jag kunna skita i något som får mig att orka och längta till framtiden? Hur ska jag kunna? Hur i helvete? Hur ska jag kunna välja bort något som får mig att vilja och orka tänka på framtiden?
Förlåt, men jag blir faktiskt glad av honom. Jag blir glad av hans sätt att ta i mig, av hans sätt att kolla på mig. Jag blir glad av hans sätt att få mig att må bra. Jag blir glad av hans sätt att få mig glad. Jag blir glad över hans sätt att få mig att tänka. Jag blir glad över hans påverkan på mig.
Jag har alltid, och alltid, kunnat hitta fel på mina killar. Antingen så är det så, eller så, eller så. Det gör mig, självständig, på något vis. Det gör att jag bara är mig egen, och inte behöver te mig till någon.
Men jag ogillar att han hittills är felfri. Även fast jag, omedvetet, letar fel, hittar jag inte ett enda. Jag kan inte hitta någon anledning som får mig att inte vilja ha, vilket skrämmer mig, riktigt mycket.
Kan det vara så att jag faktiskt träffat rätt? Nej, jag ska inte fundera i de banorna. Det här kommer göra ont, riktigt ont. Jag hatar det, för jag vill inte fästa mig så här. Jag är ute på tunn is, kommer den att hålla eller går den sönder?
Jag hatar mig själv.
//Bettan
3 kommentarer:
sluta tänk, bara gör, följ ditt hjärta och gör det som känns rätt, gör det som känns bra
då blir det inte fel, då är man alltid sann till sig själv
sluta tänk, bara gör
vic20: Men hur ska man veta vilker håll som är rätt när man int vet åt vilket håll vägarna går?
Dåde du och jag vet hur svårt det är att bara göra.
Det fungerar så i teorin, men inte i praktiken. "Lättare sagt än gjort".
Det fungerar inte så i den riktiga världen. Man handlar alltid med andra och måste ta hänsyn till dem. Man kan inte göra hur som helst.
Precis, det finns eget rätt eller fel, ingen kan veta vad som är det rätta att göra.
så då är det enda man kan göra att följa sitt hjärta
Skicka en kommentar