Jag är rädd....

Lördag. Lite senare än förra gången idag.

Det är varm. 25-26 grader i skuggan. *Pust*

När jag kom hem i morse luktade jag, inte mig själv. Utan jag luktade, ja, vad luktade jag egentligen. Lycka, upphetsning, njutning och det bästa av allt, honom. Jag luktade som han gör, och det gör jag fortfarande. Jag vill aldrig sluta lukta.

Jag är faktiskt rädd, på riktigt. Tänk om. Ja fan, tänk om. Tänk om jag glömmer bort hur han luktar. Jag är rädd för att glömma bort och inte minnas. Jag är rädd för att inte komma ihåg när jag är glad, när jag är som lyckligast. Jag är rädd för vad jag går miste om om jag inte, jag är rädd för vad jag går miste om om jag. Jag vill inte missa och inte glömma. Han gör mig glad, och lycklig. Även fast det är fel att säga det.

Jag ser i hans ögon hur han avgudar min kropp. Jag ser i hans ögon hur upphetningen stiger när hans händer glider längs den. Jag ser njutningen i hans ansikte när mina händer smeker längs hans kropp. Jag känner njutningen i honom när han drar mig nära, som om nära är för långt bort. Jag känner glädjen och njutningen i honom när han sniffar mig i nacken. Jag känner hans lycka över att bara ha mig där. Jag känner att verkligheten inte spelar någon roll längre.

Jag avgudar honom för det. Inte för att någon gör det, utan för att han gör det. Det är faktiskt skillnad. Jag avgudar honom för det han får mig att känna. Jag avgudar honom för att allting faller så naturligt. Jag avgudar honom att han är han, och ingen annan. Tack.


//Bettan