Jag vet inte. Jag bara vet inte.
Jag är fundersam och jag tänker på det hela tiden.
Lycklig men..
Jag vet vad jag är. Jag vet att jag är så himla avslappnad varje gång vi träffas. Jag vet att mitt sinne mår så himla bra. Jag vet att han gör mig så himla lycklig. Men..
Han säger att han är komplicerad, att han tänker på sin situation och vad han tror att jag vill ha.
Jag backar, ger honom den tiden han behöver och vill ha. Jag ger honom den platsen och lämnar rum, för att han skall komma på sig själv. För att han skall våga, kunna och vilja släppa sina känslor.
Men jag då? Vad vill jag? Vad är min största rädsla?
Jag är rädd för att förlora, för att inte orka hålla ihop för allt jag kämpar för. För att jag ska gå av på mitten, för att jag skall vara ensam. Jag är rädd för att förlora i spelet som kallas livet.
Och just nu är jag rädd för att förlora det lilla halmstrået som kallas honom.
Jag hoppas bara han vågar satsa och vågar släppa sina känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar