Jag vet i fan vad som händer. Jag vet inte vart jag ska börja.
Men jag vet alla fall hur det är att förlora allt man någonsin har i livet, och sen bygga upp det igen.
Jag vet hur det är att kämpa får absoluta botten till någon som helst dräglig vardag.
Jag vet inte inte hur jag ska förklara det på så många andra sätt än att säga som det är.
För fyra veckor sen brann vårat hus upp, medans våra djur befann sig i huset.
För typ 2 veckor sen vart jag av med mitt "jobb", för det som hänt. Jag har kvar min vanliga placersing, men jag blir kvar hemma.
Jag har testat nu hur det är att förlora allt, bygga aupp det, och sen förlora det enda stabila man har, igen.
Men, det sista som lämnar en människa är hoppen, jag vet bara inte hur mycket hopp jag har kvar. Jag vet inte hur mycket jag vågar hoppas på framtiden utan att bli ledsen när det inte blir så. Alltid, och alltid har det jag hoppas på ryckts ur min hand när jag nästan är framme vid målet. Jag känner mig hopp lös.
Vi har ny lägenhet, faktum var att vi skulle ju flytta på nästkommande helg efter det hände. Vi har nya möbler och till och med en ny katt, Kiara.
Vårat försäkringsbolag, (Folksam), har skött det jävligt fint och skickar pengar med jämna mellanrum och när vi behöver, (men bara upp tills en viss summa).
Sådant löser sig, allt praktiskt löser sig. Det finns alltid snälla människor som har pengar att låna eller några gamla möbler att avvara. Det har jag aldrig någonsin vart orolig för. Det är ju därför man har en hemförsäkring eller?
Men det är liksom den andra biten som jag inte riktigt förstår mig på. Jag vet inte hur man gör det, jag har aldrig gjort någonting liknande tidigare.
Nya grejer ja, en ny säng, en ny TV, okej. Det är bra att tacka och ta imot, men hur löser man det själsliga? Det är liksom inte bara att köpa nytt. Jag har alla fall inte sett en annons på blocket eller tradera. Hur reparerar man det? Inte med superlim alla fall, det fungerar för övrigt på allting annat.
Det är alldeles för bekvämt att falla in i en vardag och bara köra på med det vanliga. Jobba mellan 07:30-16:30, komma hem, laga mat, greja lite hemma, kolla på TV och sen sova. Sen kommer nästa dag på samma vis. Sen tuggar sig vardagen vidare och man märker inte riktigt guppen i vägen för man är så bedövad i huvudet. Men förr eller senare släpper bedövningen, och då får man ta smällen. Men hur garderar man sig för att smällen blir så liten som möjligt?
Jag försöker, jag försöker med allt jag kan för att reda ut det här, för att kunna fungera som en normal människa. Jag vill alla fall ha en dräglig vardag, som fungerar.
Men jag har lätt för att släppa och gå vidare så jag tycker att jag fungerar som en normal människa, men till och med jag vet att det inte är så. Dum i huvudet är jag inte, i alla fall inte än.
Det är efter sådant här som man inser vad man har. Alla ställer upp. Vi fick till exempel en mikro, krukor, tröjor, och till och med plåster av de som bodde i lägenheten innan. Vi fick ett tv-bord av pappas sida, vi har fått allt. Och det är då man inser vilken uppbackning man har. Och att världen inte är elak och ond.
Man är ganska liten i världen efter sådant, speciellt mot försäkringsbolaget. Och det vore en mardröm att behöva dra det lasset också.
Jag har en annan histora, en riktig solskenshistora.
Samma dag som det hände, skickade försäkringsbolaget över 20 000, till det mest nödvändigaste. Och i mina öron är det en fantastisk summa, men inte när man inte ens äger en tandborste, inte ens en toffs eller hårspänne. Definitivt inte om man är två som skall dela på det. 10 000 är fan inte mycket när man ska ha nya trosor, ny jacka, nya byxor, tröjor, toffsar, allt som man någonsin kan tänka sig. Skor, BH, va fan, allt.
Men, man löser ut problemet. Vi har fått det att fungerat, mest tack vare min familj. Utan dem skulle vi inte orkat igenom det. Jag vet inte hur man skulle gjort annars.
Folksam har skött det, utan några som helt krångel. Utan ens att ifrågasätta.
Vi löser det, jag har honom alla fall. Det hade kunnat varit mycket värre. Mycket mycket värre. Jag är rätt lyckligt över det lilla jag har.
Livet blir så mycket klarare än det varit. Man ser varenda liten sak, varenda liten lukt. Alla intryck blir så mycket starkare och jag uppskattar verkligen det som finns. Jag är trots allt en lycklig människa.
Häst har jag gått och köpt, igår. Eller jag fick kontrakten igår så jag kan skriva på dem.
Livet är för kort att vänta på ett bättre tillfälle. Jag dör hellre lycklig.
Om jag kan idag, varför ska jag vänta tills i morgon?
//Bettan
1 kommentar:
Men herregud Bettan! Vad hemskt! Tur att jag vet att du är så stark, så himla stark.
Skicka en kommentar