Tillbaka till verkligheten..

Tillbaka till verkligeheten..

Jag vet inte om jag vill tillbaka till verkligheten igen. Jag trivdes bra i det som inte var verkligheten. Jag mådde bra då och kände mig lycklig.

Livet är som det ser ut nu, tyvärr. Men jag pallar fan inte vardagen.

Jag pallar att gå upp på morgonen, och att ta mig till jobbet. Men på jobber skriker min kropp. På jobbet värker min kropp, den vill härifrån. Jag vill inte vara här.

Jag kan liksom inte gå hit med stolthet längre. jag kan inte gå rak i ryggen, och spänna axlarna. Jag kan inte ta på mig de gröna kläderna och känna mig stolt, vara nöjd med det jag presterat. Jag känner bara ett misslyckande, och sorg.

Sorg över att, jag vet inte. Vad borde jag känna sorg över? Säg det till mig så jag vet vad jag borde känna sorg över, så kan jag känna sorg för det.

Jag kan ärligt talat inte svara ärligt på frågan hur jag mår. Idag, nu, mår jag sämre. Då, när folk frågar är det klart att allt är bra. Det är jävligt enkelt att svara att man mår bra, för jag orkar inte svara på följdfrågorna om jag svara annorlunda. Jag kanske också inte kan svara, det kanske bara inte känns bra. Eller så har jag ingen lust att prata om det, alls. SÅ kan det också vara för att jag tycker att det inte är för allmän skådning, endel saker behöver alla inte veta, även om man tycker att man har rätt till det eftersom man bryr sig.

Det har man inte alls det. Endel saker förstår man sig inte på. Och då skadar det mer, än att de inte vet från början. Ingen skada skedd, och alla går vinnande ur det.

Jag vet att det är fel och att alla bara menar väl, men jag blir lite arg, kanske frustrerad, på all medlidsamhet.
 När folk frågar hur det känns nu då? "hur det funkar med försäkringsbolaget?" Hur vi mår nu?".

Oftast skulle jag bara vilja skrika "HUR FAN TROR DU?!" "I HELVETES JÄVLA SKIT, HUR FAN TROR DU ATT DU SKULLE MÅ EFTER ATT FÖRLORAT ALLT?!". Men jag får hejda mig, andas en och två gånger innan jag svarar, för folk menar faktiskt väl. Men när folk, för hundra tjugonde gången, frågar, så blir man jävligt arg.

TTT=tänk, tryck, tala.
En bra sak jag lärt mig av jobbet. Tänk innan du frågar, du kanske inte ens vill veta svaret.

Artighetsfraser är ut, det är inte mode längre. Jag har säkerligen genomskådat dig innan du ens uppnat munnen, därför är det lika bra att låta bli innan du gör bort dig.

Välgörenhets grejs håller jag liksom inte på med. Jag har slutat med det. Tänk på barnen i afrika istället, de har ju knappt ens mat. Jag klarar mig, jag har ju mat på bordet och en säng att sova i. Jag är liksom här nu, vart skulle jag vara annars liksom.

Jag vet inte, jag har tidvis blivit en väldigt bitter människa. Och jag gillar inte att vara bitter. Det tar mer kraft än jag får.
Tur för mig så har jag en mindre bitter halva hemma, som ställer upp på det mesta av mina sattyg, även fast han är kittlig under armhållorna, till mitt stora nöje.

Nu känns det lite bättre, för när jag kommer hem, ska jag kittla honom under armhållorna tills han ber om nåd, och då ska jag kittla lite mer, till paniken sprider sig,då ska jag kittla en gång till, så har jag gjort hela mitt nöje för dagen. Först då kanske jag orkar gå till jobbet i morgon.

För det är tyvärr stunder som dessa som gör att jag orkar. Han och jag, jag behöver honom för att dagarna skall gå, för att det liksom ska kännas bra, ända längst in, i mitten.

Han gör mig liksom hel, ända till månen och tillbaka. (även fast han vägrar att ge mig denna, Jag förstår liksom inte vad problemet är) *suck*. Den är nog för liten för mina korvfingrar ändå.

Nu, tillbaka till verkligheten.


//Bettan