Han sover, för att han ska orka börja jobba hela natten. Så jag får hålla mig lugnt och tyst nu.
Flytten, ja, snart händer det.
Det är nog ganska mycket som händer nu. Jag kan inte riktigt samla mina tankar, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det händer, men jag vet inte riktigt om jag hinner med, eller om jag vill hinna med.
Jag vet vad det bästa är, men jag är inte säker på om jag tycker det. En framtid, ja skit bra, men tänk om man tappar sig själv på halva vägen?
Tänk om man kunde planera sitt liv som i Sims? Planera när man vill bli vuxen, när man vill stadga sig, om man vill det. När man vill skaffa jobb, om man vill det. Det går ju alltid att funka till sig pengar. När det är dags att tänka på framtiden och skaffa barn. Jag blir bara stressad av tanken på allt man ska hinna med.
När man passerar 25 florerar det rykten om att fertiliteten börjar gå neråt, att man får mindre chans att bli med barn ju mer över 25 man blir, men bara om man är tjej. Viktigt att komma ihåg.
Barn vore najs, mysigt liksom. Men om det är bara najs, så vet jag inte om det är med rätt avsikter man skaffar barn.
Men söker man lite snabbt på Google.se så är bästa åldern att skaffa barn är 25-29, så jag har några år kvar. Då slipper jag stressa, andas en gång till innan.
Men, innan man är 30 skall man ju enligt normen, och Svensson livet, gärna ha tre barn, Volvo, hus, hund och en sommarstuga i Smögen. Man ska tjäna fett med pengar och bo gärna bo i Stockholm, Örebro funkar också. Man ska ha ett ny-renoverat hus med de allra nyaste, dyraste sakerna. Allt detta innan man är 30.
Shit, jag får börja nu.
Eller så kan jag ju välja att skita i det, köra mitt eget rejs, skaffa barn när det känns som det passar, bil och hus och feta grejer.
Men 40 kan kanske vara det nya 40, för mig alla fall?
Men det har tjatats om barn och hus jävligt länge nu. Sen vi blev tillsammans har det tjatas och stressats "Jag ser att du lagt på dig lite, kan det vara ett ...." (Ursäkta, vi har träffats två gånger, käfften!). Jag blir så jävla trött på allt gnäll om framtiden. Äcklad blir jag, äcklad.
Visst, skulle jag mot förmodan bli med barn, skulle jag inte ta bort det i första läget. Men då får jag väl fan se till att inte bli med barn då. Så svårt kan det inte vara. Det är så svårt man gör det till, och för mig är det inge svårt.
Jag trivs ganska bra som det är nu. Men visst, det finns planer för framtiden, alltid.
//Bettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar