Mörkrädsla...

Jag skulle inte vara tillbaka förens i morgon. Men jag kom tillbaka igår.

Isolering med svininfluensan. Den är på väg att gå över swå förhoppningsvis får jag komma ut idag. Inge feber längre. Men jag skulle allafall inte stanna kvar i Värmland, de ville inte ha mig när jag är sjuk. Sabina är däremot mer sjuk, men hon överlever.

Det var meningen att vi skulle ha tre dagars skarp gruppstrid i Värmlan när vi spenderade 4 timmar med att åka upp dit. Jag fick gå och lägga mig direkt när vi kom det och sen åka hem, så jag missade hela grejen med den här veckan. Mitt liv är ganska värdelöst ibland.

Men, jag har Jere som gör mig glad när jag ligger sjuk. Jag vet att jag kan ringa till honom, och även fast jag gör allt för att vara sur, när man hör hans leende kan man inte sluta bli att le. Han gör mig lycklig, hur sur jag än försöker vara.

Och nu måste jag tänka lite realistiskt. Barn, hus och volvo. Jag får lite ont i magen vid tanken. Dels för att tanken inte känns så långt bort, men också för att den känns väldigt långt bort. Hur ska jag kunna skaffa barn, hus och Volvo? Lilla Bettan, Mamma Bettan? Varför klingar det lite konstigt i min mun. Men varför känns det inte så konstigt heller?

Jag menar att man måste ju faktiskt tänka på framtiden nu, jag har ju faktiskt förlovat mig. Och mom jag förlovar mig menar jag ju seriöst med det och vill skaffa familj. En förlovning för mig är ingenting man bara gör för att det är trevligt. Jag är förlovad för attt jag hittat mitt livs stora kärlek. Jag har hittat den jag vill dela resten av mitt liv med.

Men först ska jag hinna leva, göra NBG11 först, utlandstjänt och skaffa mig ett jobb först. Sen barn. Men barn, jag är ju fortfarande liten. Hur ska jag kunna ta hand om ett annat liv? varför blir jag rädd när jag tänker på det? Tänk om jag misslyckas, tänk om jag totalt failar och går under? Tänk om jag förlorar det jag redan har bara för att jag blev vuxen? Mina vänner, min familj, min lycka? Det lär ju visa sig endå.

Så, rädsla. Vad gör man när man är rädd för att ta nästa steg ut i det mörka. Tänk om man faller när för klippan men dör, om man trampar snett och aldrig lyckas resa på sig. Vad händer om man sätter andras liv på spel bara för att jag inte vågar? Om man står på balansbrädan. Du måste gå framåt eller bakåt, men du vågar inte gå framåt. Antingen kan du misslyckas och ta ett steg bakåt, eller så kan du dö genom att ta ett steg framåt.

Hur vet man? Hur ska man våga, när man inte vill förlora det man redan har?

Jag vet att det är jävligt kompliserat. Men jag är ärligt talat fruktansvärt mörkrädd, och det gör ont i magen varje dag. Hur ska jag någonsin kunna slappna av när jag konstant oroar mig. Jag vill inte förlora det jag har idag.


//Bettan