Det är onsdag vecka? 12?, alla fall 246 dagar kvar.

Gruppstrid den här veckan, stridsparsstrid förra. Och det var nog den roligaste veckan hittills.

Gruppstid är lite jobbigare, lite skitigare och lite äckligare. Men, att få allting att fungera synkat och i harmoni är en riktigt befriande känsla. Man blir faktiskt riktigt jävla stolt när man får vara en del av det.

Vecka 48 börjar de riktiga utbildningarna och jag längtar tills man får en plats, som är min och jag får göra det jag ska göra och fylla en funktion.

Men v 45-46 är det en stor kompaniövning i Värmland, kallt och jävligt. Hatar det, mer än någonsin.

Jere och jag har dét faktiskt bättre än någonsin. Varje dag utan honom är jobbig, men jag antar att man lär sig. Om jag ska till Afghanistan så är det här väl lätt som en plätt. Och ska jag vara med i NBG 11 så lär jag ju vara borta ett tag.

En sak som skrämde mig igår, var när Force in Command var hos och och berättade att, ni kan lika gärna komma hem i kista. Det finns inga garantier. Hur ska jag kunna leva med det? Jag lär ju knappast lida av det, men hur ska folket kunna leva med det? Är jag villig att utsätta min familj, mina vänner och alla i min närhet för det. Ja, faktiskt. Jag är berädd att ta risken. Jag har ett mål och jag kommer göra mycket för att hamna där, även om jag så dör på vägen. Jag är berädd att riskera mitt liv för en bättre värld.

"I love you till the end.."

//Bettan