Fredagen...

Okej, måndag, för er som undrade.

Ännu en helg i Laxå, som bjöd på mer spänning än någon annan helg. Men jag ska ta det.

Fredagen bjöd på fest med hans familj, vänner osv. Party, party, jag hade skit kul, fram tills...
I alkoholens rus händer det lätt att man slänger ur sig saker som man egentligen inte menar och egentligen inte skulle säga. Alkoholen gör också att man reagerar annorlunda på ord än man egentligen skulle ha gjort. En snabb ordväxling leder till att sittandes på bänken i köket, med alla omkring mig, börjar gråta, med en ångerfull pojkvän som försöker prata med mig. Jag går motvilligt med på att ta mig från köket ut från alla andra. Med den totala ångesten överhängande inser båda att det hela inte gick helt rätt till, och till slut lyckas det blir några ganska goda skratt åt saken.

Sen, var det bara att promenera hem i -18grader, fyra km, i jeans och skinn-jacka. Åh, tur att jag inte behövde sova ensam alla fall.

Ångesten har inte lämnat mig än. Jag känner fortfarande samma ångest som i fredags, vilket gör mig ganska rädd.Jag vill inte, jag vill att allt ska vara bra. Men frågorna som gnager sig in i mitt medvetande är "Var det bara en tidsfråga innan det skulle hända?", "Var det som sas ärligt, och inte enbart alkoholens fel?" och "Var det sista gången?".

Jag kan inte låta bli att ha ont i magen av det. Jag vet, vi har pratat om det och allt är lugnt, men det känns fortfarande. Jag kan inte släppa det riktigt än, och jag vet inte varför, förlåt.

Nu blir jag bara ledsen när jag tänker på det. Dags att gå ut och sluta tänka på det, annars kommer jag inte orka dagen.

//Bettan