Men inte vilken söndag som helst, utan söndagen innan.
Läkaren i morgon. Jag längtar inte, och jag är tok-förkyld. Men, jag håller tummarna, som vanligt. Men inte fan har det hjälpt tidigare.
Jag har märkt de senaste månaderna, de senaste veckorna, att jag är inne och simmar på väldigt okänt vatten och på fredag tar jag steget över kanten. Jag hoppas verkligen att det inte är långt till marken, för jag kan inte flyga. Jag hoppas att någon fångar mig.
Okej, till alla kritiker. Det har gått 2 månader och en halv månad snart, och jag är fortfarande lika kär, och han har inte tröttnat på mig.
Jag har lite ångest i magen faktiskt, men det är nog för att jag är rädd. Jag ogillar starkt att vara på okänt vatten. Men vi får väl se på fredag, men tyst, det är bara en som vet.
Dags att sova om jag ska orka läkaren i morgon.
"No, nothing else matters..."
//Bettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar