Rädsla...

Wow, måndag typ.

Läkaren idag. Tydligen ser allting normalt ut, men vilken jävel som helst kan känna att min hals är svullen. Men nu ska jag vänta några månader. Dock fick jag en ny teori av läkaren. Det kan vara spänningar i nacken som gör att min hals är svullen. Därför ska jag vänta några månader och sen försöka ta mig till en sjukgymnast om det inte är bättre. Så jag längtar redan.

Klockan är 10 i tolv nu på natten. Jag är fruktansvärt trött nu, men jag vågar inte sova.

Jag visste att det skulle bli så här efter de två veckorna. Jag skulle för lätt finna mig i tryggheten, och sen bli rädd för ensamheten.

Jag vågar inte lägga mig själv i sängen och blunda. Jag vet inte varför jag inte vågar, men jag vågar inte. Jag får ingen ro i kroppen och jag känner de kraftiga hjärtslagen hela tiden. SÄngen är tom och kall.

Jag har inga problem med att sova själv, när jag gör det varje dag. Men att hela tiden vänja sig med att sova tillsammans och sen sova själv förvirrar min kropp. Det blir ingen harmoni i livet och i sömnen.

Det är så här det måste fungera, men min kropp hamnar i obalans när den inte hittar ett jämnt mönster att följa.

"Jag är trött men jag kan ändå inte sova. Jag är törstig men jag kan ändå inte dricka. Jag är rastlös men jag kan ändå inte röra på mig. Jag vill ta mig härifrån men jag kommer ingenstans. Ta mig härifrån. Snälla, ta mig härifrån!"

Jag lekte med min pojkväns GPS igår, när han körde hem mig. Den var rolig, och jag ska älska med den så mycket. "Ursäkta älskling, jag har inte tid för dig nu, jag måste gå och älska med GPS:n".

Till mina vänner: Säg till min pojkvän nästa gång ni träffar honom "Ursäkta, du får sluta bryta på finska, jag förstår faktiskt inte vad du säger". Mig blir han sur på när jag säger så, men er kan han inte riktigt bli sur på. Det vore så klockrent, snälla?!


//Bettan