Måndag, natt igen.
Jag vet inte varför, men ångesten gör sig mer uppenbar för var minut som går. Det har växt sen igår kväll. Och den blir inte mindre. Varför i helvete måste ångesten komma? Och varför kan jag inte berätta om den till den som behöver veta om den mest?
Det är nu självförtroendet sjunker. Jag förstår inte vad pojken ser i mig. Och nu vill jag definitivt inte ha folk som skriver att jag är underbar och sånt skit, för det hjälper inte ett skit just nu. Jag vill bara berätta hur jag känner mig.
Jag förstår inte honom som vill vara förlovad med mig. Jag förstår inte vad han ser i mig. När jag ser mig själv ser jag bara, trash. När jag kollar på mitt liv, mitt rum, mig själv, ser jag ingenting. Jag ser bara vad jag inte orkar med. Förlåt, men jag ser verkligen inte varför han älskar mig.
Jag vet däremot varför jag älskar honom. Han får mig att skratta och gråta. Han får mig att spänna alla muskler och att slappna av i kroppen. Han får mig att känna pirrandet i hela kroppen när jag kollar en extra gång på fingret. Han får yrheten att sprida sig i huvudet, och sårbarheten. Han får mig att känna mig tryggt sårbar. Han får mig att älska.
Inlägget blev mindre dystert än de var menat att bli. Men, mitt i allting lyckades jag skicka iväg ett desperat rop på hjälp, och en underbar själ, i form av min pojkvän svarade med ett telefonsamtal som fick mig att må bra igen. Därför, kan jag inte göra det minde dystert än det redan är. Ett desperat rop skickades till Viktor också, som genast tog sig an problemet och nystade ut knuten.
Jag kan inte ens gråta längre. Jag kan bara le åt rösten som dröjer sig kvar i örat, som säger "Jag älskar dig".
Nej, jag borde väl packa väskan nu och sova.
//Bettan
5 kommentarer:
bettan, han vill gifta sig med dig! Även om du inte förstår varför så säger ju den informationen en hel del. ^^
Det är så bra att du berättar om det. Jag har också sån ångest. Vad får man självförtroende ifrån?! Det skulle jag vilja veta. Jag vet inte hur man blir av med ångesten heller. Säg till om du kommer på nåt.
Labolina: Jag vet inte vart man får självförtroende från. Ångesten kommer man alltid att ha, frågan är om man lyckas förtränga den med andra känslor under en stund.
Men nu kom jag på. Hitta någon som du verkligen litar på. saker fungerar fruktansvärt mycket bättre då, en stund alla fall.
Säg åt ångesten att dra åt helvete. Sen ger du dig en klapp på axeln för väl utfört arbete.
Sen ringer du upp lillgrabben och ber han hålla käften, öser ur allt du har och sen med en djup suck avslutar du med ett "men jag är fortfarande rödhårig / fortfarande snygg naken". skämtet löser upp situationen och endorfiner gör att det blir lättare.
Han har nog inga problem över dina hjärnspöken. Däremot kan han ha problem med att du har problem med dem eftersom det då är svårt att hålla en relation till dem och dig som inte går över dina tår eller dyl.
Man kan ta jämnförelsen med fall du tyckte att du hade världens äckligaste mage och han tyckte det var det sexigaste han sett. Varje gång han smekte den, kysste den så får du panik över att han är i närheten av den där äckliga saken och han är helnöjd över att ha en sån sexig liten sak att leka med. Det skapas en konflikt, fast det inte ens existerar två parter som det gör i en tradetionell konflikt. Konflikten är mellan dina "jag".
Det blir däremot lättare för han att bemöta dessa olika jag om han vet att de existerar. Att du ibland känner dig värdelös, men faktiskt inte vill ha mer uppmärksamhet för det. Tex....
Nu kanske det känns lite extremt att benämna ångest som olika "jag" men det var mer för att få ihopp texten lättare än att peka ut dig som psyksjuk :p
Alla har vi ångest, det är hur vi behandlar den som skiljer oss. Att behöva visa sin öppet är inte en svaghet. Det är bara olika. men alltid en del av dig och han påstår sig ju gilla dig ;)
Men måste du förstå varför då? Valet är ju hans och av flera miljoner tjejer i hela världen har han valt just dig, det måste ju betyda något.
Du kan inte bestämma hur någon annan ska känna för dig, det valet måste de få göra själva. Du kanske inte ser varför eller hur de tänker,men acceptera det. Du behöver inte förstå. Förresten vem har sagt att han inte känner på samma sätt som du? Det är alltid lättare att se bristerna hos sig själv än det är att se fördelarna. Du har många bra sidor, fokusera på dem!
kram
Skicka en kommentar