Det är väl nu jag ska berätta varför jag inte hunnit eller orkat.
28:e opererade de min hals, äntligen. Jag har gått på starka mediciner och spenderat dagarna med att må illa. Mat skulle jag också ha ätit, men det slutade med att jag fick spy för att kroppen inte klarade av medicinerna om jag inte åt. 6 kg lättare är jag också. Men det lär väl ändra på sig snabbt, kanske.
Fuck, jag ska sluta skriva här. Det får mig att fundera på det jag inte ska fundera på. Jag borde berätta, men jag vet att folk läser min blogg som inte ska göra det, därför avstår jag, idag alla fall, kanske.
Jag vet inte om jag vill skriva om min helg. Jag vet att jag borde, men jag är inte säker på att jag vågar. Med min vanliga jävla tur, är det snart över. Jag har killar jämt, men ingen konstant. Det här känns annorluna, men som någon sa, jag har hört det tidigare. Därför, ska jag försöka att inte spekulera i vad jag känner och vill, för att testa en ny taktik.
Men, det gör mig lite ledsen när någon säger så. Det känns ungefär som om någon skulle kalla mig ett hopplöst fall. Ungefär som, "Du ska inte vara för glad, för det kommer ju ändå inte.." Nästan som "Du får inte vara lycklig nu, för det kan ju vara slut om.." Lyssnar ingen på mig när jag säger att det känns annorlunda?! Spelar det ingen roll vad jag säger, eller bygger folk sin uppfattning om vad jag gjort tidigare?!
FUCK YOU! Jag hatar er så mycket! Det gör mig bara ledsen och sårar mig jävligt hårt. Tårarna sätter sig i halsen när folk påstår att jag inte får vara lycklig. Låt mig för fan flyga på molen, om inte för några dagar alla fall. Håll käften istället, jag vill inte veta.
Nu vart jag arg och sur, och så fick jag ont i huvudet. Tack så jävla mycket, fittor!
Inte utan dina andetag...
//Bettan
1 kommentar:
Den som säger så förtjänar inte dig. Den är bara rädd att det faktiskt ska vara sant, och blir så grön av avund inombords att den ruttnar.
Jag tror på dig ^^
Skicka en kommentar