Faktiskt...

Torsdag, för er som inte visste.

"Jag fastnar i min ensamhet, för att du lämnade mig nu", eller?

Jag vet vad jag borde känna, men jag känner verkligen inte det. Jag känner, ja, vad känner jag?

"Jag har inte fått chansen att ta med dig till platsen jag vill, men du kanske inte vill, eller har tid. I alla fall..."

"Hej. Vart är det du vill ta med mig? Ja, saken är att ja inte är intresserad av nån relation, jag det är dumt att kanske få dig att tro att det kommer att leda till det. Har precis avslutat ett 4 år långt förhållande. Hoppas jag inte har vilselett dig nåt"

"Någonstans, en lugnt plats. Jag har aldrig funderat på det på något annat sätt, just fun. Men kanske vänskap, eller något kul. Men jag förstår..."

"Ja har jätte gärna dig som vän, vill inte lura dig på nått gätt som gör dig besviken. Men en film kanske, hur låter det?"

Saken är den att jag är inte besviken, och inte ens sårad. Jo lite, eller, nej, faktiskt inte. Inte ens om jag försöker. Jag känner mig stolt och lite, jag vet faktiskt inte. Lättad kanske, eller jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.

Kan vara så att jag är ganska härdad efter att ha umgåtts med, ska jag verkligen nämna namnet? Jag gillar inte att hänga ut någon, men jag tvivlar att någon förstår om jag inte anger namnet. Men jag kan välja att kalla honom A. Efter A klarar jag vad som helst.

Och faktiskt, jag kan inte tänka mig en relation, i form av ett förhållande. Jag kan därimot tänka mig en relation, i form av fysiskt umgänge. Det är något som passar mig och min vardag. (Min syster kommer att fördöma mig för det). Men jag trivs med tanken, faktiskt.

Men hur ska man kunna förklara det, utan att verka slampig? Hur ska jag kunna förklara att jag klarar en fysisk relation, utan att få det att verka dumt? Någon?

Det är många gånger som jag funderat när jag åkt i bilen, speciellt i hög fart. Hur vore det om jag släppte taget om ratten. Vad skulle jag hinna tänka? Vad skulle jag hinna känna? Vad skulle jag hinna känna och tänka om jag tog steget ut för bron och lät luften svepa om min kropp?

Det talas hela tiden om hur man ska släppa taget om vardagen, och hitta sina egna tillflyktsorter. Men jag antar att det finns undantag. Undantag finns alltid, och hur ska man veta vad som är ett undantag.

Det finns två viljor i min kropp. En vill släppa taget om ratten och låta livet försvinna. Endel av mig vill och vågar inte ta reda på vad livet har att erbjuda. Men det finns också en vilja i mig som är nyfiken på vad livet har att erbjuda. Det finns en längtat och vilja att hitta njutningen i livet.

Så vilken vilja är starkast? Jag vet av erfarenhet att det är lättast att se det negativa i allting. Det är den enklaste utvägen, men också den fegaste. Att smita från problemet löser ingenting. Det drar bara ut på det tills man själv eller någon måste ta tag i det, och det drabbar alltid andra.

Det är lugnt. Jag är för törstig på livet för att släppa taget. Jag vill för mycket, för att inte göra det. Jag har för underbar närhet för att vilja förstöra den.

Jag är för tacksam för det jag har för att vilja byta ut det mot ingenting.

//Bettan