Tack...

Söndag morgon.

Så här dagarna efter så känns det ganska tomt, för första gången. Det är första gånger det känns tomt och jag vet inte varför. Jag saknar ingenting, men någonting fattas. Det var en bra dag, faktiskt. Men. Jag vet inte, jag kan inte sätta fingret på det. Något fattas.

I onsdags var jag inne på sjukhuset och undersökte halsen. Och det är tydligen inte körtelfeber längre. Men han haft det, men det är inte det som är fel längre. Great! jag älskar det här. Pch de vet fortfarande inte vad det är. De fick sticka mig i armen för att ta blodprov, tre gånger. Jag som älskar det så mycket. Fem blodprov, två halsprov och ett näsprov. Jag hoppas att de hittar något, äntligen. Men det är att vara för optimistisk.

Frimis på fredagskvällen. Vid klockan 22 så var jag fruktavsvärt trött och ville hem. Men något höll mig kvar, eftersom jag kom hem vid 3. Hittade ett ragg, jätte trevlig och likt ett tidigare ragg. Men för första gången i mitt liv, så var jag inte intresserad. Jag vill inte ha. Jag fick det jag ville, bekräftelse på att jag kunde om jag ville. Men jag ville inte, jag är fruktansvärt nöjd med det jag redan skaffat. Jag är förvånad över mig själv. Jag kan kanske äntligen börja tvätta bort fjortisstämpeln i pannan och trycka en ny med "vuxen" på?

Det känns tomt, men bra i magen. Äntligen, finally. Men nu då? Det var en dag jag längtat till hela mitt liv. Men nu känns det bara som jag vill tillbaka. Jag vill inte att den ska vara över och att jag ska stå på egna ben. Jag vet inte m benen orkar bära min vikt och var de leder mig. Vad kommer att hända?

And it hurts whit every heartbeat... - Här

Tack, för att ni gjort min tid värt att leva. Tack för att ni fått mig orka gå upp på morgonen. Tack för att ni har överseende med mina påhitt och egenheter. Jag skulle aldrig överleva utan er.

Nej, dags att gå ut och göra någonting innan tankarna tar över mig. Just nu orkar jag inte med tankarna som sköljer över mig likt tidvatten. Jag vill leva i nuet och vara lycklig. Tack.


//Bettan