Hur förklarar man hur det är att leva med ständig ångest i kroppen? Hur förklarar man hur det känns att aldrig vara tillräcklig?
Hur kan man förklara hur det känns och alla tankar i huvudet för någon som säger "släpp det, sluta tänk på det". Jag lovar, om jag kunnat skulle jag.
Hur berättar man för någon om alla tårar som rinner i det tysta? Hur berättar man det otroliga ångesten varje dag när man vaknar? Hur förklarar man för någon som inte förstår, där det inte ens finns i den världsbilden?
Allt jag gör just nu är att vänta. Jag väntar i min ensamhet, med min ångest som enda vän. Med mina tankar.
Det är precis det här jag inte vill. Jag vill inte väbta. Jag vet vad det skapar hos mig.
Det skapar en tvungenhet att trycka det som är mig mest kärt från mig, att skapa distans. Jag skapar en klyfta, ett avgrundsdjup stup. Jag skapar en kylighet hos mig själv som jag hatar mig för.
Jag vet också varför jag skapar det.
Det är svårt att förklara hur otroligt sårad jag blev 2018. Det går inte att förklara hur mycket jag gick sönder, hur marken försvann under mina fötter. Hur jag vet, att om jag går sönder igen, så kommer ingenting att kunna laga mig, ingen tejp i världen.
Det är nog därför mina tårar rinner varje ensam kväll, varje ensam dag och när lampan släckts. Det är nog därför.
Jag är inte läkt än. Det droppar fortfarande blod från såret som skar genom min kropp.
Det blir bättre, det går bara jävligt långsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar