Framtiden.

Ibland så undrar jag och funderar.

Jag har en fantastisk (vad man nu säger) som tycker om mig och beundrar mig precis som jag är och som jag fungerar. Som kan rädda mig när jag går sönder och som kastar mig upp i luften när jag vill flyga.

Någon, som jag aldrig i min vildaste fantasi, trodde jag skulle träffa den där gången när jag klev av tåget, sjukt nervös, i ett annat land. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i en saga som man bara ser på film. En fantasi saga där jag vet, jag vet att jag vill leva med honom om 5, 10 år. I en framtid så lång jag inte ens kan blicka till.

Den där gången när jag klev av tåget, hittade jag någon som får mina allra sämsta dagar, att bli dagar jag överlever. Som får mig att orka igenom när livet testar mig.

Jag kan inte förklara, men jag har aldrig träffat någon som honom. Någon som avväpnar mig helt utan att ens försöka.

Jag vill verkligen leva med honom, jag vill ha en framtid med han vid min sida. Men även om det inte blir så, så kommer jag alltid att vara tacksam för varje stund vi har tillsammans.

Jag är tacksam för varje stund vi spenderar i varandras sällskap. Jag är tacksam för varje samtal och varje minut vi pratar. Jag är tacksam för att jag får vara mig och för jag får vara som jag är.