Ångesten som aldrig lämnar kroppen.

Ångesten som finns i kroppen. Rastlösheten som inte vill lämna. 

Det hugger fortfarande till i magen när jag ser korten. Låtarna som fortfarande får mig att stanna till, att hoppa över ett andetag. Bilderna i minnet som får en att stanna upp och njuta. Bilderna i minnet som för luften att kännas så varm omkring. Rysningarna i nacken, pirret i magen, lyckan. Allt som får en att glömma bort vardagen för en stund. Allt som gör att man orkar vardagen. 

Att inte kunna hålla ordning på sina tankar. Att inte veta vad man vill och vart man vill. Att hela tiden dränka sig i annat så man inte behöver känna efter. Att känna sig instängd mellan fyra väggar. 

Mitt huvud kan inte vila för att då kommer tankarna och längtan. Längtan att vara någon annan stans. Längtan tillbaka.  

Jag är en männsika som blir dum i skallen om jag inte har någonting att göra. Föreställ er då hur krocken blir när kroppen inte orkar vara sysselsatt. När kroppen bara vill vila, men huvudet klarar inte av att vila. 

Det är inte så att jag vantrivs i vardagen. Allting utanför vardagen är bara mycketg roligare. 

Jag vet att jag bor tillsammans med världen bästa människa. Jag vet att han uppskattar mig för den jag är, och för hur jag hanterar livet. Jag vet att han har accepterat att jag inte hanterar livet som alla andra. Jag vet att han har accepterat att alltid komma i andra hand, eller tredje. Jag vet det. Det gör så jävla ont att veta.

Det smärtar i mig varje gång som han får sätta undan saker han vill för att jag vill en sak mer. Det smärtar i mig att han ger mig livet, och jag inte ens kan ge honom en trygg vardag.  Det smärtar i mitt hjärta, längst in, att han hela tiden ger mig en stabil grund, när jag hela tiden vill ut att flyga. Det smärtar i mig när jag hela tiden inte vill dit han vill. 

Det gör ont i mitt hjärta när vårat gemensamma liv hela tiden väntarpå mig, för att jag inte är redo för att ta det vidare. Det känns som en kniv i magen när jag vet att han skulle kunna gå till världens ände för att jag ska må bra. 

Det gör ont i exakt hela kroppen när jag vet att jag kanske aldrig kommer kunna att ge honom det han förtjänar. Att jag aldrig kommer kunna ge honom det han ger mig. 

Fuck. Jag hatar när jag blir så här rastlös och börjar tänka. Jag biter ihop ett tag tills. Tills jag vet vart jag ska göra av mig själv. Just nu så orkar jag inte med mig själv och  mina tankar. Jag gräver ner mig själv nu.

//Elisabeth