Vänner...

Jag borde inte skriva så här ofta.

Men, jag lovar att skriva oftare, när internet är nergrävt.

Och jag vet att Jere blir lite sur när jag skriver om saker jag inte pratat med honom om. "Jaha, det där hade jag ingen aning om".

Jag vet att jag borde prata med än jag redan gör. Men jag tycker jag pratar hela tiden, och ibland har jag svårt att prata om det, jag måste få skriva, det är skönt.

På fredag åker vi hem igen, en resa på 11 timmar om man följer hastigheterna. just det, om man följer hastigheterna ja, som om det kommer att hända. Men det ska nog gå bra, nu är vi faktiskt två om det. Det kommer bara inte att bli dryg och en jävligt lång bit. Det kommer gå bra, och kännas skönt att sova i sin egen säng för en gångs skull.

Jag har lärt mig en sak under de senaste åren, att vänta. Det kommer alltid bättre tider, det kommer alltid bättre tillfällen att göra saker, att köpa saker, att leva. En annan dag, det finns alltid en annan dag. Men jag vill idag. Jag orkar fan inte vänta. Jag vill inte vänta hela mitt liv. Jag är jävligt trött på att vänta.

Men, jag vet att jag inte är den enda som väntar. Jag vet det. Och det är för en bättre sak. D u vet att jag alltid kommer att älska dig oavsett vad.

Jag vill ha jobb innan, jag ska inte göra alla jävla misstag som finns.

Jag borde sluta klaga, jag har allt jag någonsin vågat drömma om. Jag ha en karl som finns vid min sida oavsett vad, (även om jag vill ingå i en snabbinsatsstyrka som kan åka vart som helst där det behövs som mest).

Och jag är alltid hans, vart livet än tar oss.

Jag är lycklig, och det måste man bygga på hela tiden.

Jag hade två vänner (tre faktiskt) och vi började prata om vänskap. Jag var tvungen att beklaga mig lite för att jag inte hör av mig, alls. Jag vet att jag är dålig, men jag kommer fortsätta att vara lika dålig. Och jag kommer fortsätta att prioritera att träffa Jere, de få gångerna vi faktiskt får träffas.

Ett förhållande handlar om att alltid bygga på det. Det är inte en del man bara kan välja bor när man vill, speciellt när man bor tillsammans.

Lever man som jag gör med Jere, han är i Norge tre veckor, hemma två. Jag är i Skövde på veckorna, förhoppningsvis hemma på helgerna och inte ute i skogen och rullar i leran. Så måste man ta den tiden man får tillsammans. Det är vad förhållande handlar om, att ta ansvar.

Det jag menar är att, jag börjar växa upp nu. Jag kan inte prioritera som jag gjorde förr. Jag är faktiskt två om mitt liv.

Det vi pratade om den där kvällen (det var faktiskt morgon vid 06, men kväll om man inte gått och lagt sig än). Hur som helst, det vi pratade om var det med att höra av sig, då sa den ena.

"Asså, jag vet att ni är dåliga på att höra av er, och jag blir lite små sur en dag eller två. Men så fort ni hör av er igen är allt som bort blåst, det finns inte ens en liten bit ilska kvar. Det är som det alltid har varit. Och jag blir inte sur om du prioriterar Jere före mig, jag skulle däremot blir sur om du prioriterade mig först. I ett förhållande skall man träffas, man måste bygga på det, hela tiden. Jag kommer alltid att vara din vän oavsett hur dålig du är på att höra av dig, oavsett om du väljer Jere före mig, jag finns alltid för dig."

I snabba drag, men jag hoppas att ni förstår vad det handlar om. Man kan inte tänka på sig själv när det handla om två.

Med det, vill jag avsluta idag med ett tack. Tack för den kvällen, det var precis vad jag behövde, och precis det jag behövde höra. Jag älskar er för alltid, (även om jag är i Afrika eller Afghanistan)

Och älskling. Jag älskar dig för alltid, tills döden skiljer oss åt och ännu längre..


//Bettan