The biggest fear...

Jag är hemma, igen.

Och nu börjar jag bli fruktansvärt nervös. Det känns i hela kroppen. Bara en vecka kvar, hur ska jag kunna? På måndag om en vecka kliver jag på tåget till mitt nya liv. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag vet alla fall att fredagen bjuder på en riktig jäva fylla, bara Jere och jag, alla andra är borta. Och jag skiter fullständigt i om jag är bakfull på lördagen, det är fan värt det.

Jag oroas lite av en fruktansvärd huvudvärk som smyger på sig varje dag, som stannar upp hela min värld, men det går väl över antar jag.

Jag känner mig lite lagom små stressad över livet, och allt jag borde hinna med. Jag reser inte bort, men jag vill fortfarande hinna med saker som jag borde göra. Jag vill inte missa något, och hur ska allting rulla vidare när jag inte gör sakerna? Vem ska kunna göra det jag gör? Allting kommer förfalla utan mig, eller? Jag är rädd över det som inte blir gjort.

Men okej, jag är hemma nästan varje helg, men vem vattnar blommorna? Vem klipper gräset? Vem städar? Vem gör allting annat? Okej, Jere gör, men jag är rädd över att jag gjort för mycket nu. Och så väntar förhoppningsvis jobb i Norge, vilket inte lugnar mig det minsta.

Jag borde inte oroa mig, det ordnar sig, men, vad händer om det inte gör det? Vad händer om världen går under för att jag inte finns där och räddar den?

Jag har lämnat mycket de senaste månaderna, men inte bytt ut allting helt. Jag har fortfarande mark under fötterna och folk som lyfter mig när den går sönder. Hur ska jag då våga byta ut hela min värld i ett år? Hur ska jag kunna komma tillbaka? Hur ska jag våga flyga utan någon som fångar mig när jag faller? Bara tanken gör mig rädd.

Men jag tror nog min rädsla mer grundar sig i hur jag klarar mig utan allt, än hur allt klarar sig utan mig. Allting står och faller faktiskt inte bara på mig, eller?


Det finns ingen återvändo, men hur ska jag våga ta steget? Jag är ärligt talat riktigt jävla rädd för vad nästa steg är. Riktigt jävla rädd...


//Bettan