Men...

Lördag, dagen efter.

Som jag sade. Jag är helt lealös i kroppen och har ingen styrka överhuvudtaget, och om det inte vore för huvudvärkstabletter skulle jag vara helt körd idag. Men jag antar att man får skylla sig själv om det är självförvållat. Men jag hatar det.

Har jag sagt, att jag hatar allt han gör. Jag hatar allt han gör mot mig, jag hatar att han finns i mitt liv. Jag hatar att hans sätt att få mig vilja och slappna av. Jag hatar hans sätt att kolla på min kropp, och att man hör njutningen i varje andetagen. Jag hatar hans sätt att be mig backa så han kan se hela min nakna kropp. Jag hatar hur jag känner mig när hans händer smeker min nakna hud. Jag hatar hur han får mig att lita på honom. Till sist hatar jag honom för att jag inte hatar honom.

Just därför, vill jag inte ha någonting mer med honom att göra. Jag vill aldrig mer träffa honom. Jag vill radera hans nummer och alla minnen som innefattar honom. Jag vill glömma bort port koden som etsat sig fast i minnet. Jag vill glömma bort vart han jobbar och hur han ser ut. Jag vill glömma bort allt som påminner mig om honom, låtar, texter, platser. Jag vill bara så långt bort från honom som det är möjligt.

Men, inte än. Tyvärr, glömde jag mitt halsband där och jag vill gärna ha det. Time to brake it?

I alla fall, var det trevligt att vakna upp bredvid honom, dra fingrarna genom hans hår och borra näsan mot hans hud. Känna värmen av en annan kropp och hud mot hud. Men något saknas.

But no matter what, you'll never see me cry...

//Bettan