Just de där tillfällena...

Det gör ont i magen när jag äter mat. Det visade sig igår (torsdag), vilket kanske inte är så bra.

Jag har hittat lite insperation under några dagar. Jag är jätte glad, även fast jag nu är jätte trött. Men fortfarande är jag glad, jag känner mig nöjd av att lukta på livet.

Jag kommer direkt från Míriel. Var tvungen att ta vägen genom Kumla och bara lukta på regnet utanför. Under tiden jag åkte satt jag och funderade på livet, och hur livet har varit hittills. Om man bortser från vissa tillfällen har det varit bra överlag. Det finns ingenting som jag just ångrar eller vill "gör om, gör rätt". För vad hade hänt om jag inte varit med just den killen just då, eller gjort bort mig just då, eller varit på krogen just den fredagen. Vad hade hänt? Vem hade jag varit?

Jag tror att tillfällen som just den där fredagen ute på krogen, eller just den där killen just då, eller just när man gör bort sig, jag tror att det bygger just den människa vi faktiskt är. Hade jag aldrig varit ute på krogen just den där fredagen, hade jag aldrig träffat den där killen, och då hade jag aldrig suttit och luktat på livet, så som jag gör nu.

Men tänk på hur snabbt livet kan vara över. På en handvändning är det slut. I morgon kan jag vara död. I morgon kan du vara död. Det går så fruktansvärt snabbt. Och det är ingen som vet när det är slut. Om jag hade vetat att 02:35 den 27:e November, 2017 kommer jag att dö hade det varit så mycket enklare. Då vet jag lixom att jag bör säga hejdå det 26:e-27:e. Men nu kan det lika gärna vara 13:55 den 4 November 2007. Lixom, det är ingen som vet.

Jag tänker alla fall inte ångra något jag inte gjort, eller någonting jag gjort. Det är faktiskt just de där händelserna som har gjort just jag till jag. Jag är rädd för döden. Tänk om jag inte hinner förklara för de jag älskar. Vad utsätts de jag älskar för? Tänk om jag inte hunnit gjort det jag velat. *Suck*, jag vill inte. Inte just nu alla fall. Jag trivs med livet, som det är just nu i denna sekund.

Det finns mer och berätta. Men jag har lovat mig själv att ta det lugnt. Jag ska låta det ske i sin egen takt den här gången. Men jag är glad..

//Bettan - Glad, kanske...