Jag har hela tiden levt mitt liv på gränsen. Hela tiden på gränsen av vad min kropp klarar av, vad mitt huvud klarar av. Det är så jag lever mitt liv för att få ut det mesta möjliga av vad livet erbjuder. Det är min överlevnadsinstinkt.
När jag inte kan sortera ut mina tankar eller få ur rastlösheten ur kroppen så har jag passerat min gräns.
När mörkret faller kryper sig ångesten på. Ångesten gör sig påmind varje steg jag tar. Varje andetag jag drar.
Det senaste året har mitt liv tagit den där vändningen. Mitt liv har utvecklats. När jag läser tillbaka så vet jag att mitt gamla liv fick mig att må dåligt. För mig, var det en trygghet. Det var min fasta punkt i livet som balanserade och sorterade. Hur mycket det än skadade så helade det mig när jag behövde det. Det gjorde mig hel.
Jag står utan en fast punkt, och utan förmågan att sortera. Utan förmågan att hela mig själv.
Jag känner mig trasig. Helt krossad inuti. Jag känner mig förvirrad och rastlös. Hur mycket jag än vilar så känner jag mig trött, helt uttömd på energi.
Jag kommer ihåg vad jag skrev där nere.
"Jag ångrar mig att jag sålde mig så lätt.."
Jag hatar att det påverkar mig. Jag hatar att han påverkar mig. Jag hatar att jag gjorde samma misstag två gånger. Jag hatar att det tog mig 3 månader att komma över honom.
Jag hatar att jag minns vad han sagt till mig, och att jag trodde på det. Att jag trodde att jag var speciell. För det var så han fick mig att känna, att jag var speciell.
Jag hatar honom.
Det gör allting så jäkla svårt att hela tiden bli påverkad.
Jag vet att den enkla lösningen borde vara att släppa det, att inte låta det påverka.
Lev då i min värld. När man kommer ihåg den där stunden som ingen annan kommer ihåg. Jag kommer ihåg allt som folk säger till mig, bra som dåligt.
Lägg då till ett ganska slipat yttre, men en gråtandes människa inuti.
Sanningen är inte alltid det som syns. Sanningen är det som sker när dörren stängs.
En annan sak. När man hittar den där killen, dikterar upp villkoren och är överens. Man träffas, och så är det tyst sen.
Jag hatar att det påverkar mig. Jag hatar att jag tror att jag gjort bort mig. Jag hatar att det är en sjukt bra kille.
Jag tror det bästa om människor. Det är därför jag blir så påverkad och sviken. Jag vet om det men gör ändå samma misstag varje gång.
Det är när mörkret faller som det blir jobbigt. Det är då tankarna inte går att sortera. Det är då som ångesten omfamnar min kropp.
Det är då, som min kropp inte orkar. Det är då som tårarna kommer, varje dag.
Alla har sitt liv, och jag har mitt, ensam.
Mitt liv är ingen annans ansvar, det är bara mitt. Det är jävligt jobbigt, varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar