Nästa steg.

Fullt upp med allt, hela dagarna ut och in.

Rutinen att göra så mycket man orkar hela dagen tills man stupar i sängen för att man ser dubbelt. Det är rutin för mig.

Nu har jag liksom fastnat i ett andetag. Det känns som livet stannat av och man bara väntar. Just nu står jag på samma upptrampade jordyta och väntar på vart nästa steg leder mig/oss.

Jag har intecknat mig varenda vecka fram tills, ja fram tills vad? Fram tills att jag får ta nästa steg i mitt liv.

Jag har egentligen inte så mycket att säga. Därför slutar jag tvinga fram ord nu. Jag sitter på bussen mot huvudstaden igen och vill sova.

//Elisabeth