Minnen..

Ja, vad gör man liksom? Man kan inte göra så mycket mer än att försöka.

Och jag försöker, men det går inte alltid hem. Men jag försöker alla fall, då ska man ju ha kommit halva vägen?

Jag satt och funderade på i dagarna om när man ångrar saker man gjort.

Ångrar jag någonting? Jag vet fan inte, det är svårt.

Det finns väl kanske saker man är mindre stolt över och kanske inte skulle göra igen. Men är det att ångra sig?

För mig är ångra när man skulle vilja ha något ogjort.

Men är det det jag vill? Vill jag ha en del saker ogjorda? Nja, jag är inte stolt över allting, men jag ångrar det inte. Inte någon sekund i världen, inte någonting jag gjort.

Sen finns det ju alltid saker, som man funderar på om man skulle gjort annorlunda, vart skulle jag vart då? Man blir lite nyfiken på "tänk om".

Att göra fel är en sak, alla gör fel. Men att ångra sig är en annan sak. Man ska kunna stå för det man gjort och erkänna att man gjort fel. Hur får man livet att fungera annars?

Jag menar, om jag nu mot förmodan skulle ångra det jag gjort, skulle jag sitta här nu? Hade jag någonsin träffat? hade jag någonsin jobbat med?

Nej, jag tror att det är mycket som skall fungera för att världen skall snurra. Jag tror att varenda liten sten måste ligga rätt för att just det där speciella mötet skall bli av.

Sen är ju jag en som bygger min lycka på minnen. Utan mina minnen skulle jag inte vara lycklig, och det gäller faktiskt alla minnen.

Minnena av just den där personen, av just den där sekunden. Det är minnena som får mig att orka resa mig på morgonen. Hoppet om att få nya minnen är det som driver mig igenom livet. Hur skulle man någonsin kunna klara sig utan att minnas.

När jag förlorar min förmåga att minnas kommer jag också att gå under. Jag kommer aldrig orka leva utan mina minnen. Utan mitt hopp.

Det är nog därför jag har ett behov av att uppleva saker, att alltid göra nya saker. Därför kan jag nog upplevas som rastlös, antar jag.

Jag minns första festen med andra kompaniet. Jag min första gången jag träffade honom, jag minns lukten, jag minns, åh. Det bara pirrar i kroppen. Jag känner andetagen blir tunga,hur liksom resten av världen bara försvinner. Jag känner liksom lyckan i kroppen, bara, jag vet inte, det går inte ens att sätta ord på. Jag har tappat orden.


//Bettan