Ensamheten...

Idag har varit en sådan där jobbig dag. En som började bra med orientering på Billingen som gick skit bra, jag orkade och hade roligt. En bra lunch och vi hade faktiskt roligt under fredagsrutinen.

Men när jag går hem, och kommer på att jag inte har några hemma nycklar med mig faller hela min värld ihop. Hela min värld bara rasade.

Min ilska vänder jag åt Jere. Jag skriker på den jag älskar mest, bara för att jag har glömt nycklarna, vilket är mitt fel och inte hans.

Jag hamnade hos mamma istället. Utan en möjlighet att hämta nycklarna och en mamma som vill såga upp låset till garaget. *suck* jag vill ha Jere hem.

Jag börjar bara gråta när jag tänker på det. Jag blir bara ledsen när jag tänker på att jag vill ha hem Jere nu, gärna igår. Jag saknar honom något fruktansvärt så jag knappt håller mig flyttande. Jag gråter nästan varje gång jag ens pratar om honom.

Det känns som att jag håller på att gå under. Jag vill liksom inte vara med längre. Jag vill inte bo i Laxå längre. Jag är någon så fruktansvärt ensam där. Jag har liksom ingen att ringa om det går åt helvete med något. Jag har ingen att ringa och bjuda på film en sen kväll. Jag har ingen att åka och fika hos. Jag har inga vänner i Laxå och det finns inga vänner att få, för är det inte fjortisar så är det uppstoppade silikonproppade blondiner eller horor, (ursäkta uttrycket, men jag hittade inget annat bra ord).

Jag har mamma tre mil i från. Vart är det tänkt att jag ska ringa efter hjälp? Vart är det tänkt att jag ska umgås Ibland känns det som ett jävla misstag att flytta till ensamheten.

I don't want you to go
I love you so
More than you will ever know
Lately
I only made you cry
But don't you say good bye
Won't you give me one more try
'Cause I'm lonely
I feel so lonely
I need your body by my side
To get me through there endless nights
I'm lonely
I feel so lonely
There's no one in this world for me but you..

//Bettan