Mörkrädd...

Söndag.

Jere har jobb, i Norge. Han åkte idag.

Jag känner mig tom. Jag har liksom tappat allting att säga. Halva jag är borta, ungefär 55 mil åt sidan, i Kristansand.

Jag försöker att inte tycka det är jobbigt, men jag kan inte låta bli att fälla några tårar. Jag känner mig lämnad. Men jag har lämnat honom hela hösten, så jag antar att jag får finna mig i det. Det känns bara jävligt tomt.

Vilket får mig att vilja tillbaka till lumpen nu. Jag vill inte sitta själv och känna ensamheten smeka min kropp. Man känner hur ensamheten sliter bort skinnet i ansiktet och drar en i håret, längre och längre in i mörkret.

Man vill bara vakna ur den hemskaste av hemskaste mardrömmar. Man vill bara öppna ögonen, kallsvettig, och inse att Jere fortfarande ligger och sover bredvid. Men, jag är vaken och drömmer inte.

Ångesten bara kryper in på kroppen. Man känner hur den gnager sig fast på huden. Den blir allt mer påtaglig för var sekund som går. Man känner hur den sakta äter upp en inifrån och hur det verkligen smärtar varje steg man tar. Hur ska jag någonsin våga sova?

Hur ska jag någonsin våga stänga ögonen?

Jag kan inte andas utan dina andetag i mina lungor,

det går bara inte..

//Bettan