Verklighetssmitaren...

Jag kommer aldrig att överleva det här, jag lovar...

Det vekar som magen lugnat sig nu. Det gör ont, men man kan uthärda det. Har jag vant mig eller är det faktiskt lugnare?

Okej, mönstring på måndag. Jag längtar, men utan det där suget. På tal om sug så har jag tappat suget med det mesta. Jag har ingen lust att engagera mig längre. Det känns som att för mycket hänger på mina axlar. Jag orkar inte driva som är alldeles för stort för att driva själv. Jag kastar in handuken och säger upp mig nu!

Annars ser livet ur som vanligt. Jag har lyckats sabba yttligare en vänskap genom att vara ärlig (i och för sig så blev vi vänner inom en timma, men ändå) Men jag red ut stormen och överlevde.

I denna stora folkmassa, ett så otroligt stort antal människor är jag ändå ensam. Jag hittar inte riktigt min plats, och jag kan inte sluta analysera folks avsikter och bakomliggande tankar med deras handlingar. Jag kan inte låta bli att fundera på en avsikt med varje handling, vart enda litet steg. Men tänk själva, varje handling och vart enda litet steg har en bakomliggande avsikt. Jag har aldrig känt mig så ensam, så illa till mods i en så stor folkmassa.

Jag vet att det inte är någon som förstår mig. Jag vet det för att ingen aggerar, ingen beter sig som om de vet. Ingen kan förstå hur jag känner, för de vet ju inte. Ingen kan sätta sig in i det, för det är ingen som vet. Det är ingen som vet, pch inte ens jag. Men det skiter jag i, för jag tacklar problemen när de blir för stora, när man inte kan smita undan längre.

Än så länge, kan jag gömma mig och smita från verkligheten. Det gör mig glad och får mig att överleva.


//Bettan - *Suck*