*Suck*...

Ja, det var ju det här att... Nej, jag skiter i det.

Jag var på skiv-signering i går (bara för att jag inte kan stava nu på morgonen). Det var trevligt, och snygga var dem.

Kom igen. Vad är problemet? Varför just jag, varför just inte jag? Det känns som alla får men inte jag. Men alla får inte, det är tyvärr de man ser. Please, give me some of this

Drömde en dröm i natt som jag började fundera på. Jag var med i ett krig. Eller kanske inte med, men jag befann mig i ett krig. Jag låg på ett stort fält och ca 10 meter framför mig fanns en å, ganska djup så man kunde simma i den och relativt bred. Bortanför ån fanns yttligare ett fält, eller mer som ett ler-fält men det stod träd på det. Nej, inte riktigt ett fält, mer som en, jag vet inte. Inte fält men öppet landskap, men med lite träd på.
Jag låg där på mitt fält, tillfångatagen av en skytt. Ensamma låg vi där utan understöd, bara vi mot de andra. Jag vet inte hur och inte varför, men helt plötsligt säger han till mig "Spring för livet. Vi kommer ändå inte kunna hålla tillbaka dem i all framtid. Jag ska inte hindra dig, spring med vinden". Han kysste mig intensivt och länge. Precis när han var klar blev han skjuten. Jag reste mig upp och sprang, hoppade i ån och simmade över till fienden. Lade mig ner på marken, jorden snurrade. Kände hur benen blev kalla och känseln försvann. Jag blundade och vaknade aldrig igen.
Men det är så mycket mer än vad man kan skriva om.

Yttligare en fredagskväll, ensam, utan.. Va fan! Bryr sig någon egentligen om allt mitt tjat? Nej, egentligen inte. Man har ett eget liv att sköta, alla har sitt eget liv. Lixom, jag förväntar mig ingen annat. Men någongång, någongång ska jag med! Någongång ska jag ta revansch så det räcker och blir över. Jag ska komma ifatt och springa förbi. Vänta bara...


//Bettan - "What ever"..